Så underbart.
Som en sten som lyftes från hjärtat
en klump som försvann ifrån magen.
Har inte viljat, haft orken (vågat?) eller känt att det har behövts förens nu. För en stund sedan. Jag grät, grät, grät, ringde mamma, grät massa mer och kramade finaste hunden. Så otroligt skönt att tillåta sig själv att gråta ut all gråt som funnits i själen sen februari. Det som kom för någon helg sen räknas knappt eftersom jag var packad på en massa minttu och mitt i stridens hetta.
Nu känns det lite bättre, bit för bit ska jag släppa dig.
Tids nog är du bara en underbart fin vän.
En person som jag tycker är synd att vi inte klarade av varandra, men som jag tycker är så bra att ha och prata med. för det är du. Och nu håller jag tillbaka tårarna igen, men jag vill inte torka mascaran. det är därför.
.
Puss min fina hund