döda spädbarn.
Hur många år har det gått sen mitt senaste inlägg?
litemycketkännsdet.
Skitjävlasamma nurå.
Det finns många gånger som jag har funderat på att skriva här igen.
men sen finns det människor som har haft vetskapen om den här bloggen,
och det finns endel av dom som jag inte har velat att skulle läsa.
Men nu är det så länge sen att jag antar att det inte finns en själ som varken läser eller minns att den finns.
Den värsta sorgen i livet är den som man åsamkat sig själv.
eller den värsta sorgen i livet är den när man förlorar någon.
Men när man förlorar någon
och man gör det själv.
att det är jag som bestämmer
bestämde
då gör det väldigt ont.
Det gnager, svider, värker i magen,
snurrar i huvudet
jag mår illa
gråter och vet inte vad jag vill med mitt liv.
Jag vet att det finns en dag som det blir bättre,
inte en dag då jag glömmer.
Den dagen kommer aldrig att komma.
Jag kommer aldrig glömma spyorna
sorgen smärtan ilskan besvikrelsen och dom vita korridorerna
stålsängen med hjul
morfinsprutorna, och masken som får en att somna.
värken som får en att gråta och ångesten som håller en vaken om nätterna.
heller inte den första lyckan,
glädjen upprymdheten och alla fina planer.
Som krossas när man är för svag, när man mår för dåligt för att inte stå upp för sig själv.
Så var det med det.
Oktober sa dom.
Men han är död och kommer aldrig att finnas igen.
Kommentarer
Nat
love you, always and ever <3
Trackback
