Går lycklig mitt i midnattssolen. i solen
okejdå.
ett tappert försök
till att få till ett mer seriöst,
djupare,
mera meningsfullt inlägg.
.
Borde inte slösa min tid,
mina ord,
slitaget av mina tangenter på
dig
det är så fel som det kan vara,
fast kanske inte ändå
jag vet inte riktigt.
men vem vet egentligen?
hur kan man vara säker på en sak?
vi är så olika,
men motpoler dras till varandra,
ändå väljer man någon som är lik en själv
eller så väljer man någon på vägen,
någon som man inte passar med,
någon som alla runtomkring reagerar på,
alla har en åsikt,
alla undrar vad ni håller på med.
men man bestämmer alltid själv,
jävla åsikter,
vem har något att göra med ens liv om man inte bett om åsikter?
Det är kanske lika bra att du inte svarar
för tillslut kommer muren som jag pratade om tillbaka
fast du lyckas säkert som vanligt klämma in något precis när den är påväg upp.
det är som att du ignorerar mig, väntar tills vinden blåst förbi,
och då passar du på att säga något, göra något,
ungefär som att du kollar om mitt intresse fortfarande finns kvar där,
efter fyra månader.
naturligtvis är det inte såhär,
men det verkar så.
och såklart trillar jag dit,
hur skulle jag inte kunna?
du är kanske (defentivt) inte den mognaste personen på jorden
men en av dom snällaste.
Du gör saker som jag annars skulle hata hos en människa,
men hos dig förbiser jag det,
och jag vill bara ha dig mer.
Jag ser dig löjligt nog som en jävla beskyddare.
inget ont kan hända om du är med.
att ha dig lutad över sig, kolla in i dom där jävla ögonen.
vilken känsla.
man ville bara hålla om,
krama,
pussa,
ha hos sig,
spara dig i en ask och ta med dig hem.
eller åtminstånde kliva ur bilen.
eller ta tag i din hand medans den trevade efter min,
men jag kunde inte.
jag var faktiskt logiskt sätt tvungen att styra bilen.
men jag kan köra med en hand, det vet jag väl.
men pulsen,
oj vad ni skulle ha känt pulsen.
och lyckan,
lyckan av att du tog i mig.
jag hade nog aldrig kunnat släppa ratten,
inte utan att köra av vägen,
jag såg suddigt,
det var nästan som att vara rattfyllerist..
och det var ju inte min bil.
såklart visste han att vi varit med varandra,
för det hade du sagt.
så du var tvungen att åka hem först,
jag antar att han räknade ut det.
för när jag frågade vem jag skulle hem till först,
så hoppades jag verkligen att du skulle bli sist,
men istället så var jag tvungen att få hem dig först,
det sög.
sen dess har jag inte sett dig.
och nu skäms jag för att jag inte kan låta bli att skicka sms.
jag vill inte skicka dom,
jag vill inte att du ska veta att jag tänker på dig,
att jag bryr mig,
att jag faller tillbaka i en fingerknäppning.
jag vill verkligen inte det.
det känns pinsamt.
men ändå gör jag det.
pressar tummen mot touchen,
skriver enstaka ord,
trycker på skicka,
förväntar mig inget svar.
får inget svar.
Sparar bilder på datorn,
flyttar dom,
kollar inte på dom,
vet att dom finns där,
tänker tillbaka,
minns,
bleker minnena,
försöker glömma,
blundar,
försöker sova,
tänker bara på den kvällen.
.
nej nu är det dags för mur.
för jag vill inte att någon ska veta,
vem den patetiska nollan bakom dataskärmen skriver om.
och fortsätter jag med såna här töntiga (inte alls.. jävligt sköna),
inlägg. så kommer all undra.
och jag kan aldrig hålla mig..
såklart
Kommentarer
Trackback
